Minorca

Av alla medelhavsraser jag har läst om och beundrat genom åren är Minorcan kanske den mest ståtliga. En stor, glänsande svart höna med enorm röd kam och kritvita öronlappar – det är en fågel som verkligen syns i hönsgården. Här hemma hör den till samma familj som mina älskade andalusier och de flitiga leghornhönsen: temperamentsfulla, vaksamma medelhavsvarpare som ger vita ägg och trivs bäst där det är milt och luftigt.

Ursprung och bakgrund

Minorcan har fått sitt namn efter ön Menorca i Balearerna, utanför Spaniens östkust. Rasen hör till de klassiska spanska medelhavsraserna och kom till England redan under 1800-talet, där den förädlades vidare till den stora, eleganta typ vi känner i dag. Under en period var den en av de mest populära varpraserna i Storbritannien, särskilt uppskattad för sina stora vita ägg.

Ursprungligen var det den svarta varianten som dominerade, men i dag finns rasen även i vitt och blått. Det är den svarta, glänsande Minorcan med grönskimrande fjäderdräkt som förblivit den mest ikoniska.

Utseende och rasprägel

Minorcan är en av de största av medelhavsraserna och gör ett nästan majestätiskt intryck. Det som särskilt kännetecknar rasen är:

• En stor, kraftig kropp med lång, något sluttande rygglinje.
• Mycket stor röd kam – upprätt hos tuppen, ofta överföllen åt sidan hos hönan.
• Stora, rena kritvita öronlappar som kontrasterar mot den röda kammen.
• Tydligt glänsande svart fjäderdräkt med grön glöd i den vanligaste varianten.
• Mörka ben och täta, släta fjädrar.

Den stora kammen och öronlapparna är rasens signum, men de är också en svårare del i kallt klimat – mer om det längre ner.

Temperament och beteende

Precis som sina medelhavssläktingar är Minorcan pigg, vaksam och full av liv. Den är en duktig fodervandrare som helst rör sig över stora ytor, och den flyger gärna om den får möjlighet. Rasen är inte lika kelig som en tung engelsk ras, men den är inte heller skygg när den väl vant sig vid sin skötare. Förvänta dig en alert, rörlig flöck som håller ett vakande öga på omgivningen.

Äggproduktion och användning

Minorcan är framför allt en varpras, och det den är berömd för är sina ovanligt stora, kritvita ägg. För sin storlek lägger hönan påfallande stora ägg, och ägglusten är god under en stor del av året. Ruvlusten är däremot mycket låg – vill man föröka rasen får man i regel använda ruvmaskin eller en höna av annan ras som ruvmamma.

Skötsel och praktiska egenskaper

Minorcan är en härdig och tålig ras i sig själv, men den stora kammen och de stora öronlapparna är känsliga för frost. I ett svenskt vinterklimat behöver man ett dragfritt, torrt hönshus och bör hålla koll på kammen vid sträng köld. Som medelhavsras trivs den däremot utmärkt i värme och tål torrt, soligt väder bättre än de flesta. Den behöver gott om utrymme och mår bäst med stor tillgång till bete.

För vem passar rasen?

• Den som vill ha stora, vita ägg och uppskattar en aktiv, självständig ras.
• Den som har gott om utrymme och kan erbjuda stora frigångsytor.
• Utställare och rasentusiaster – Minorcan är en klassisk, ståtlig utställningsras.
• Mindre lämplig för den som vill ha en lugn knäfågel eller som bor där vintrarna är mycket stränga.

Att tänka på

Den stora kammen kräver eftertanke i kallt klimat, och rasens temperament gör den mindre lämpad för små inhägnader. Den ruvar sällan själv, så räkna med ruvmaskin för avel. Till gengäld får man en av de vackraste och mest produktiva vitaäggsvarparna som finns.

Sammanfattning

Minorcan är medelhavsrasernas eleganta jätte – ståtlig, glansigt svart och en pålitlig leverantör av stora vita ägg. Den passar den som har utrymme, uppskattar en aktiv flöck och kan ge lite extra omsorg om kammen när vintern biter till. För mig är den en av de mest tilltalande av alla klassiska varpraser.

Källor och vidare läsning

• Minorca – svenska Wikipedia
• Minorca chicken – engelska Wikipedia
• Poultry Extension – chicken breeds