Andalusier

Andalusiern är en av de mest slående raserna vi tittat närmare på här hemma – den blågrå färgen med de mörkt tecknade fjäderkanterna gör att en flock nästan ser malad ut i eftermiddagsljuset. Det är en gammal medelhavsras med tydlig karaktär: livlig, vaksam och en riktigt bra värpare av vita ägg. Samtidigt är den lite av en genetisk kuriositet, vilket jag återkommer till nedan.

Här samlar jag det jag läst och det jag själv hämtat av erfarenhet, så att du kan bilda dig en ärlig uppfattning om ifall rasen passar dig.

Ursprung och bakgrund

Andalusiern härstammar från regionen Andalusien i södra Spanien och räknas till medelhavsraserna, samma familj som italienaren (leghorn) och minorca. Den blev tidigt populär i England under 1800-talet, där uppfödare finslipade den karaktäristiska blåa färgen. Rasen är framför allt en produktiv värpras som hållits för sina vita ägg och sitt aktiva, födosökande lynne.

Utseende och rasprägel

Det mest igångkännbara är färgen: en klar blågrå grundton där varje fjäder kantas av en mörkare, nästan svart bård. Några tydliga kännetecken:

• Blågrå fjäderdräkt med mörk fjäderkant (hos den blå varianten)
• Reslig, elegant och spänstig kroppsbyggnad av medelhavstyp
• Stor, upprätt enkelkam hos tuppen; hos hönan viker kammen åt sidan
• Vita öronlappar och släta, olsäkra ben

Temperament och beteende

Andalusiern är pigg, aktiv och mycket vaksam. Den trivs bäst när den får röra sig fritt och är en duktig födosökare som gärna letar en stor del av sitt foder själv. Den är inte den kelroll rasen – hönsen kan vara lite avvaktande och flygbenägna – men med lugn hantering blir de förtroliga nog. Rasen är sällan ruvsjuk, vilket är typiskt för medelhavsraser.

Äggproduktion och användning

Det här är en värpras rakt igenom. Andalusiern lägger vita ägg av god storlek och kan komma upp i runt 150–200 ägg per år under goda förhållanden. Eftersom den sällan blir ruvsjuk och håller värpningen igång är den framför allt en äggras snarare än en köttras, även om överblivna tuppar självklart kan användas i köket.

Skötsel och praktiska egenskaper

Rasen är härdig och lever väl med sitt medelhavspåbrå. Den klarar värme bra, men den stora enkelkammen kan vara känslig för frost under kalla vintrar – här hemma håller jag koll på kammarna vid sträng kyla. Eftersom hönsen är aktiva och kan flyga bra behöver de en rejäl hägnhöjd eller ett tak över rastgården om de ska hållas på en bestämd yta.

En genetisk sak att känna till

Den blå färgen är genetiskt intressant. Parar man två blå andalusier med varandra får man i snitt hälften blå kycklingar, en fjärdedel svarta och en fjärdedel särskilt tecknade “splash”-djur (ljusa med stänk). Vill man ha möjligast många blå avkommor parar man i stället svart med splash. Det är bra att veta innan man börjar avla, så att man inte blir förvånad över färgväxlingen i kullen.

För vem passar rasen?

• Den som vill ha en vacker, aktiv värpras och uppskattar vita ägg
• Den som har utrymme för frigående höns eller ett högt, övertäckt hägn
• Den som tycker det är kul med lite avelsutmaning i färggenetiken

Att tänka på

Andalusiern är inte den lugnaste rasåtergaren i hönsgården och passar mindre bra för den som vill ha riktigt tama knähöns. Den stora kammen behöver lite extra omsorg vintertid, och eftersom den sällan ruvar får man räkna med kläckmaskin eller en ammahöna av annan ras om man vill föröka beståndet.

Sammanfattning

Andalusiern är en elegant och härdig medelhavsras för den som vill ha en flitig värpare av vita ägg och samtidigt en riktig ögonfröjd i hönsgården. Den kräver plats och lite kunskap om färggenetiken, men belönar med aktivitet, skönhet och stabil värpning.

Källor och vidare läsning

• Andalusier – Wikipedia (sv)
• Andalusian chicken – Wikipedia (en)
• Chicken breeds – Poultry Extension