Dorking

Dorking är en av de äldsta hönsraserna vi känner till, och när jag läste på om den första gången slås jag av hur långt tillbaka den går. Här hemma har jag alltid haft en dragning till de gamla, robusta lantraserna, och Dorking är en sådan ras som bär med sig årtusenden av historia i sitt lugna väsen.

Den känns igen på sin långa, rektangulära kropp, de korta benen och – mest särpräglat av allt – den femte tån. Det är en ras för den som uppskattar både historia och ett riktigt gott bordshöns.

Ursprung och bakgrund

Dorking räknas som en av Storbritanniens äldsta raser, och man tror att den har sina rötter i de femtåiga höns som romarna förde med sig till de brittiska öarna. Den romerske författaren Columella beskrev redan på första århundradet e.Kr. höns med fyrkantig kropp och fem tår, vilket många kopplar samman med Dorkingens föregångare. Namnet kommer från staden Dorking i grevskapet Surrey, där rasen länge var känd som ett förstklassigt bordshöns.

Utseende och rasprägel

Dorking är en tung ras med en karaktäristiskt lång och lågställd kropp. De korta benen och den breda bröstkorgen ger ett satt, nästan avlångt intryck. Det tydligaste kännetecknet är den femte tån på varje fot.

• Lång, rektangulär och lågställd kropp
• Korta, kraftiga ben – vita till skärffärgade
• Fem tår istället för de vanliga fyra
• Finns i flera färgvarianter, bland annat silver, mörkbrokig, vit och rapphönsfärgad
• Kam kan vara enkel eller rosenkam beroende på variant

Temperament och beteende

Dorking har rykte om sig att vara en ovanligt lugn och foglig ras. Hos mig ger de ett stillsamt och tryggt intryck, och de blir lätt tama om man umgås med dem regelbundet. Hönorna är duktiga och omtänksamma ruvare, vilket gör rasen till ett bra val för den som vill låta hönsen ta hand om kläckningen själva.

Äggproduktion och användning

Dorking har historiskt först och främst värderats som bordshöns, med sitt vita och välsmakande kött. Som värpare är den måttlig och lägger ungefär 140–190 ägg om året, med vita eller ljust tönade skal. Det är inte en högproduktiv värpras, utan snarare en klassisk kombinationsras där köttkvaliteten står i fokus.

Skötsel och praktiska egenskaper

Dorking trivs bäst med gott om utrymme och möjlighet att gå fritt. De är duktiga födosökare och hämtar en del av sitt foder själva under betessongen. Eftersom benen är korta och kroppen tung uppskattar de torra, väldränerade underlag – blött och lerigt underlag kan bli en utmaning. De är i övrigt en härdig ras som klarar svenskt klimat väl.

För vem passar rasen?

• Den som vill hålla en historisk ras med lugnt temperament
• Den som söker ett bordshöns av hög kvalitet
• Den som vill ha duktiga och tillförlitliga ruvare
• Den som har torra, väldränerade utrymmen och gott om plats

Att tänka på

Dorking är inte en ras man väljer för maximal äggproduktion. De korta benen gör dem känsligare för fuktigt och smutsigt underlag, och rasen kan vara lite långsam i tillväxten. Som gammal ras kan den också vara svårare att få tag på hos svenska uppfödare, så det gäller att vara ute i god tid om man vill skaffa djur.

Sammanfattning

Dorking är ett stycke levande historia – en lugn, femtåig ras med rötter i romartiden och ett välförtjänt rykte som bordshöns. För den som värderar tradition, ett vackert lynne och gott kött framför rekordäggning är Dorking en tacksam ras att hålla.

Källor och vidare läsning

• Dorking – svenska Wikipedia
• Dorking chicken – engelska Wikipedia
• Poultry Extension – om hönsraser